Tre år på Kungsholmen
Ett lite ledset 2021 jämfört med ett glatt 2018… Nästan exakt tre år i min lilla drömlägenhet!
Hello på er!
Då har flytten officiellt gått och I swear to god min flytt är under en förbannelse...
Det började såklart inte så bra med det hastiga beskedet om utflytt, och inte superkul att jag inte hittat något (dock otroligt tacksam över att jag kan bo hos Annika!). Jag har sen packat ner hela mitt hem i över 30 grader (då lägenheten blir en liten bastu) eller sent på nätterna efter jobbet. Nu när flytten skulle gå, i regn, så var plötsligt hela familjen trasig. Mamma med opererad rygg och trasiga knän, och Peter med ryggskada var i Tallin. Annika fick en låsning i ryggen och kunde knappt röra sig, och dagen innan flytten ringde pappa och meddela ryggskott. Vi fick ringa in Mattias och Uffe som bärhjälp, stakars Uffe hade dock dragit något fel - också i ryggen, då han spelat golf någon dag innan.. alltså verkligen mayday!? hur är det möjligt? Övriga i nära familjen var nere med allt från urinvägsinfektion och ryggskott till trasig hälsena, så det verkar som kanske hela familjen och inte bara min flytt är under en förbannelse för tillfället haha.
Det var jobbigt att bära allt såklart, och att inte köra sakerna direkt till ett nytt hem och därmed veta att allt ska hämtas i stugan och bäras igen när jag väl hittar något. Jag kan lova att mjölksyran gör sig konstant påmind! Kanske mest jobbigt var det emotionellt, det kändes jobbigt att se lägenheten tom och med ett lät eko när man prata. Samtidigt kändes det skönt att sätta punkt för detta kapitel efter tre år av andrahandshyra och se fram emot nya äventyr, jag vet bara inte vart äventyret bär av.
Efter flytten blev det en natt i stugan för mig där jag plockade äpplen och hallon, och fick smaka på deras egen potatis och njöt av lite naturen en snabbis. Innan vi sedan for tillbaka till stan för att fria Hannah.
